Besök i ödehuset
Alltså fy fasen vilken upplevelse detta blev!!!
Jag är så tacksam att min kompis tog med mig ut i ”middle of nowhere” i Jämtlands djupa skogar. Där fanns ödehuset.
Johan hade länge pratat om detta hus och att vi skulle åka dit tillsammans någon gång. Sen har Johan och jag så skön inställning till livet och vår vänskap båda två, att det händer när det är dags. Ingen av oss forcerar. Det är så befriande. Vi båda vet att är det viktigt för oss att mötas, då gör vi det. Vi har en unik relation i vår vänskap. Det är jag så tacksam för!
Men åter till ödehuset!
Det var en sen eftermiddag i början av december. I december här i Jämtland är det mörkt redan vid 15-tiden, så det var alltså helt svart när vi kommer fram till där vi behöver parkera bilen. Från parkeringen var det ytterligare nån kilometer att gå för att komma fram till huset. Det hade tidigare på dagen kommit lite nysnö och det var några härliga minusgrader. En skön vinterkväll helt enkelt.
Tack vare nysnön såg vi tydligt att ingen gått före oss på den smala skogsbilvägen, vilket senare skulle ha stor betydelse att vi noterat. Johan och jag gick och pratade lite och han berättade det han viste om husets historia. Jag kände mig så otroligt förväntansfull och hade tidigare under mina förberedelser och i meditation fått till mig information om husets andar. Känslan när vi klev ut bilen och skulle börja gå var att vi vara både välkomna och samtidigt in fann sig ett motstånd. Detta visade sig stämma in bra på de två andar jag mötte i huset. En ville att vi skulle komma och den andra var helt emot vårt besök.
När vi kom fram till huset stod jag och kände in en kort stund och frågade om vi var välkomna in. Detta var redan något som Johan på sitt vis ordnat. Så vi gick in i huset. Och det var verkligen ett öde och övergivet hus. Det fanns saker där från någons vardagsliv, bara lämnat. Känslan var att det var lämnat i all hast. Det gjorde mig lite ledsen för det var världens gulligaste skogstorp.
Vi vandrade runt i rummen och jag fick ganska snabbt kontakt med en kvinna som var lite äldre. Hon var glad att vi var där. Känslan i mig var att hon bar på en stor sorg och att denna sorg gjort henne kall, bitter och hård då när hon levde. Hon var också fast i huset. Så Johan hjälpte mig i en kort ceremoni att få henne att gå över till andra sidan. Det var som hon väntat på tillfället – hon gled över lätt och snabbt.
Vidare gick vi in i ett litet rum, jag tror det kallas kattvind. Där det verkligen var obehagligt och vi båda får en stark känsla av att någon varit instängd där. Det var verkligen tydligt hur energierna satt fast i väggarna där inne. Fast det är inte barn som varit instängd där, utan en man. Och det är denna man som jag kände motstånd ifrån på vägen upp till huset. Johan och jag bollar med varandra om vad vi känner och får till oss och vi landar i att ”frun” i huset har stängt in mannen pga att han var ”eljest” (Jämtska = annorlunda). Fullständigt oklart om detta stämmer, men det är känslan. Jag vill vara tydlig med att detta är endast min upplevelse, så ingen sanning eller fakta. Det finns heller ingen som kan bekräfta detta, så det stannar vid min tolkning av vad vi kände in där och då. Upplevelsen är för mig ändå stor!
Vi fick till oss ganska mycket och i mellan åt ganska detaljerad information. Jag väljer att lämna det oskrivet i respekt till paret som bodde där.
Deras livsöde var inte roligt och jag tänker mig (utifrån det jag fick till mig) att de hade ett mycket tufft liv med längtan efter barn, mycket sorg, en kamp och ett utanförskap från samhället. Då det på den tiden (över 100 år sedan) inte var accepterat med att vara annorlunda. Okunskap skapar rädslor och känslan var att dom dragit sig undan för att leva ett liv vid sidan av.
Men den mest fantastiska upplevelsen fick vi ändå när vi var redo att gå tillbaks genom skogen mot bilen igen. Det var en sån magisk känsla när vi stod där i snön på gårdsplanen. Helt stjärnklart, några minusgrader och så stilla. Känslan i min kropp var nästan som i ett vakuum eller att tiden stått stilla där i alla år. Så jag ber Johan om att bara vara i detta någon minut och där står vi. Det är så tyst som det bara kan vara djupt inne i skogen, vi hör inte ens en fågel eller en vindpust. Plötsligt ser jag ett eldklot (eller energiboll) ca 3-4 meter upp i en gammal gran, det blir ett till och jag tänker att jag inbillar mig. Så jag frågar Johan om han ser eldkloten och det gör han, precis då blir det tre eldklot. Jag hör ju på Johans reaktion att vi verkligen ser samma sak. Den känslan i kroppen alltså…
I samma sekund som dessa tankar far genom huvudet försvinner eldkloten lika plötsligt som de kom och så hör vi röster. Både jag och Johan hör två män som kommer gåendes mot oss, förstår vi av hur ljudet färdas. Rösterna kommer från andra sidan av den grandunge där eldkloten sågs.
Från att det har varit så tyst att vi kunnat höra en nål falla i snön, hör vi tydliga röster och ett samtal mellan männen. Vi tittar på varandra och ställer oss bakom ett uthus. För vem skulle vara på denna plats mitt i mörkret?
Vi hör rösterna komma närmre men sedan försvinner de bort igen, som om männen gått åt ett annat håll. Där och då tyckte vi nog bara att det var märkligt att några fler var ute på denna plats precis samtidigt som vi. Ja, och så eldkloten förstås det var ju helt galet.
Men när vi sen går mot bilen i nysnön som vi gjort spår i på väg upp till huset, ser vi inga spår av några andra. Vi ser bara våra egna fotspår. Detta gör ju att vi letar ännu mer och väldigt noga efter männens fotspår. Vi kollar inte bara på stigen utan även vid granarna och på en äng i närheten. Men vi ser inget. Det är här någonstans vi börjar summera händelsen med att eldkloten kanske hade något samband med rösterna. Rösterna var så himla tydliga och jag minns när jag hörde deras samtal att det här ska jag komma ihåg, men det är fullständigt borta bara några minuter senare. Johan kommer heller inte ihåg orden vi hörde från männen.
Vi kommer fram till bilen och är fortfarande helt tagna av upplevelsen och försöker förstå vad vi varit med om. Det råder inga som helst tvivel om att vi upplevt samma sak. Både förundrad och lite omskakade åker vi mot civilisationen för att senare återkoppla och igen gå igenom det vi varit med om.
Med lite reflektion och distans till händelsen tror jag att eldkloten var energi som omformades till rösterna, ett eko från förr. Att vi fick förmånen att vara i båda värdar samtidigt för några sekunder. Lite likt upplevelsen jag hade vid energiträdet i Borgvattnet. (Läs Bloggen om Borgvattnets prästgård)
Varken Johan eller jag minns vad männen sa men jag har en minnesbild som kom upp när jag hörde rösterna, som stärker mina tankar kring att det är ett eko från förr. Minnesbilden är att jag ser två män gå från en åker med räfsor i trä över axeln och i arbetskläder modell äldre. Det var gulnad mark som att det var slaget och solen legat på, så jag tänker att det kan varit under skördetider. Det vill säga långt från snö och mörker.
Jag är så himla glad över att kunna få dessa upplevelser, det ger mig så mycket perspektiv som jag tar med mig i det liv jag lever nu. Så jag önskar mer äventyr i och tillsammans med den andliga världen.
Love & Light
Malina
Lägg till kommentar
Kommentarer